Smärtan av att vakna - uppvakningssyndromet

Originaltexten heter The Waking Up Syndrome och är författad av Sarah Anne Edwards and Linda Buzzell. Jag har översatt, omarbetat för att generalisera deras fokus på växthuseffekt och ekokollaps, samt förkortat texten.


“Mänskligheten klarar inte av särskilt mycket verklighet." — T. S. Eliot

Att bara hantera vardagen håller de flesta av oss alltför upptagna för att vi ska oroa oss för att himlen faller ner. Vi siktar på att komma fram och tillbaka till jobbet, betala räkningarna, sköta ärenden och, om vårt tidsstressade schema så tillåter, umgås med våra nära och kära.

Vi översköljs numera av många gånger motsägelsefulla och skrämmande uttalanden från högre ort, nyheter, dokumentärer och forskningsrapporter om växthuseffekten, smältande polarisar, oljebrist och annalkande ekonomisk kollaps. Du har också själv börjat lägga märke till att det är något som händer, även om du inte kan sätta ord på det ännu.

Få av oss tycker om att fundera eller ens föreställa oss dessa överväldigande förändringar. Bara hotet att förlora vårt ombonade liv skrämmer oss. Men det går inte att mota bort hotbilderna och de fakta vi möts av när det gäller planetens utveckling. Vartefter vi tar in och inser vad det handlar om kommer de psykiska reaktionerna. Ett nytt beteendemönster håller på att utvecklas.

Vi kallar detta mönster för Uppvakningssyndromet. Det växer fram i sex steg.

Steg 1 - Förnekelse

Den första reaktionen är att stänga ögonen och inte lyssna eller titta. Vi avfärdar det vi hör med "Det tror jag inte på", "Det är inget problem", "Någon kommer att fixa det" och "Det är ingen idé att bry sig". Känslan av att vara liten och inte ha någon makt, att omvärlden är för stor och farlig eller att det är bäst att hålla en låg profil och inte sticka ut avgör hur man reagerar.

Steg 2 - Sprickor i fasaden

Trots våra försök att avfärda informationen så börjar bevisen trava upp sig runt oss. Vi kan bli arga, ledsna eller rädda, eller så kan vi förtränga det vi innerst inne börjar inse. En annan strategi för att dämpa vår ångest är att projicera problemen på andra; politikerna, krigen, pengarna, makthavarna, invandrarna, rasisterna etc. Inget av sätten är särskilt produktiva eller bra för oss själva och omgivningen.

Steg 3 - Insikten

Någon gång kommer den sista droppen som får de gamla lögnerna att rasa och sanningen går upp för dig. Det är då vi inser att det inte går att bortförklara det som händer längre. Mönstret faller på plats, det gamla paradigmets sanningar blir lögn och det är dags att bygga sig en ny verklighet.

Oavsett om vi tror och hoppas att det kommer att lösa sig, världen kommer att genomgå ett andligt uppvaknande, eller att tidens ände är nära, så börjar vi ändå förstå att de förändringar som händer kommer att ha större inverkan på oss än något annat vi hittills upplevt. Sanningen att säga så har vi redan märkt att flera förändringar redan skett som påverkar oss och dem omkring oss.

Men precis som rollen Neo i filmen Matrix från 1999 så har vi fortfarande ett val. Vi kan välja att svälja det metaforiska röda pillret och lära oss exakt hur illa det är och vart vi är på väg. Eller så kan vi svälja det blå pillret som invaggar oss i trygghet så att vi kan fly från den mardrömslika visionen som hotar hela vår existens.

Men om vi, precis som Neo, väljer det röda pillret, så vaknar vi upp till verkligheten om hur både vår individuella och kollektiva verklighet förändras. Den insikten är smärtsam. Vi drabbas på många sätt. Gamla sanningar som vi kunnat svära ed på var sanna, är plötsligen falska och vi måste erkänna att vi hade fel. Vi måste ställa oss ansikte mot ansikte med insikten att det kanske överhuvudtaget inte finns någon Sanning alls. Det är en tid av oro och ångest som det kan bli lätt att fastna i. Trots att vi försöker förtränga insikten så viker den inte längre från vårt medvetande.

I det ögonblick vi inser att vi är på väg att dras in i en farlig och hotfull ny verklighet som inte längre är begriplig med de tankar vi tidigare tänkte, så slår kroppens stressfunktioner till. En mängd ämnen och hormoner skickas runt och var man redan utarbetad innan insikten så närmar man sig kanske en total utmattning nu. Vissa blir rabiata nyhetstittare, dokumentärälskare, internetberoende eller bokläsare. Man vill veta mer om vad som egentligen är på gång. Dina närmaste kan tro att du blivit galen. Äkta hälfter kan överväga skilsmässa och ungarna kan besluta sig för att du är sjuk på riktigt. De mer ömtåliga av oss blir deprimerade och drabbas av ångest.

För vissa går det så långt att oron och känslan av otrygghet tar sig patologiska uttryck med PTDS och andra mer "fysiska" sjukdomstillstånd. Andra blir världsräddare och aktivister och drabbas av utmattning när de inte klarar av det en ensam människa faktiskt inte orkar med. Ytterligare andra kan se det som en affärsmässig eller politisk möjlighet. Det finns företag som "målar världen grön" och många gånger bara skapar en ny fasad av falsk trygghet.

Steg 4 - "Point of No Return"

Har man en gång vaknar, oavsett vilket område eller vilken fråga det gäller, så finns det för de flesta av oss ingen möjlighet att vända tillbaka. Vi känner hur vi åker längre och längre ner i detta nya dyhål som hotar att kväva oss. Oavsett vilka metoder vi tidigare använt för att dämpa ångesten, så fungerar de inte längre. Det håller på att gå åt helvete, och det går bara fortare och fortare, men det finns inget nödstopp. Det enorma trycket kommer från att vi har så mycket information som vi inte kan göra något åt. Vi blir handlingsförlamade åskådare trots att de flesta av oss inser vad som behöver göras för att ställa saker tillrätta.

En av de svåraste sidorna hos det här steget är den djupa men oundvikliga känslan av isolering och distans vi kan känna i en värld som är okänd och ny för oss. Vi lever i en värld som ser mycket annorlunda ut om man jämför med de släktingar och vänner som inte har fattat något än. Vi kan inte fly från den världen, men alla andra verkar så ovetande och omedvetna. Resultatet blir en känsla av surrealism. Att kommunicera med omgivningen blir en utmaning. Hur kan man förhålla sig till en värld som inte längre känns verklig? Ska man försöka förklara och övertyga omgivningen om sina nya insikter? Ska man låtsas som om det regnar runt dem som inte vill veta och spela sitt gamla jag? Eller är det enklast att dra sig undan och bli eremit?

Steg 5 - Skam, hopplöshet, vanmakt, maktlöshet

Man fattar att det inte räcker med en person eller grupp eller ens ett samhälle för att stoppa effekterna av vad som händer i världen idag. Vi ser hur situationen går oss ur händerna och vi inser att det är vi, vår art, som är ansvariga för mycket av vad som händer. Inte ens de som redan vet och ändå verkar ha lite makt, ser ut att veta vad de ska göra - hur ska då jag kunna göra något?

Det finns de som säger att det här steget påminner om en sorgeprecess, och det är nog så, men det finns en stor skillnad mellan sorgen efter någon man håller kär och den här uppvakandesorgen. Vanlig sorg omvandlas efterhand till acceptans och man kan gå vidare. Uppvaknandet skapar istället en känsla som kan liknas vid att få besked om att man lider av en allvarlig och obotlig sjukdom. Det är inte en engångshändelse som kan bearbetas och lämnas, utan en kronisk, permanent situation som inte ser ut att kunna bli bättre utan istället hotar att bli allt värre och bli en livslång plåga. Vår sorg och ledsamhet förstärks dessutom av andra som lyckligt ovetande lallar på i de gamla fotspåren och inte verkar ha fattat någonting, och bara undrar varför du är så negativ till allt plötsligt.

Steg 6 - Acceptans, kraftsamling, handling

När vi har kommit till en punkt där vi kan acceptera gränserna för vår maktlöshet finner vi hur vår nya makt ser ut i denna nya situation. Vi upptäcker att vi inte behöver kämpa emot verkligheten. Vi behöver inte rädda hela världen eller hålla fast vid den gamla verkligheten som inte längre betyder något. Vi är befriade och kan bemöta situationen med intelligens, söka och kreativt skapa något nytt som ger oss bättre stöd i en föränderlig värld. Det är nu kreativiteten släpps lös och vi börjar lita på vårt hjärta och att det leder oss rätt.

Och om du ser dig omkring så ska du märka att det finns mängder av människor som reagerar på de nya utmaningarna med en bred variation av kreativa, sociala och personligt ansvarsfulla handlingar som följer fyra huvudsakliga spår som bl a beskrivs av Joanna Macy i boken World as Lover, World as Self: Courage for Global Justice and Ecological Renewal och Richard Heinberg i Peak Everything: Waking up to the Century of Declines. Vi håller på att hitta på och skapa individuella och kollektiva svar:

Vägra göra saken värre

Det kan hända att vårt öde är obönhörligt, men vi behöver inte göra saken värre. Alla kan göra åtminstone en sak varje dag. Man kan bli medlem i olika föreningar och grupper som jobbar med viktiga frågor, plantera ett träd, cykla till jobbet, hjälpa till vid en demonstration, skriv en blogg, skriva till politiker och höga chefer eller något liknande. Att bara ta små steg mot ett livsbejakande samhälle istället för ett livsutrotande samhälle återger oss hopp och en känsla av mening. Att helt enkelt höja vår medvetenhet och röra oss bort från rädslan i riktning mot kärleken innebär en stor skillnad.

Bygg en "livbåt"

Flera människor håller redan på att skapa ett mer meningsfullt liv trots avsaknad av "bekvämligheter" som vi vant oss vid. Vissa flyttar till robustare bostäder, andra förenklar sina liv genom att minska på sina "fotavtryck". Ytterligare andra växlar karriär och börjar jobba med något som är mer livgivande än förr, eller bygger upp lokala engagemang och organisationer som ska kunna stå emot trycket om Storsamhället rasar. Att lära sig mer om dessa livsbejakande möjligheter är avgörande. Innan vi förstår att vi har ett val finns ingen väg ut ur vanmakten utom att återvända till förnekelsens träsk, vilket i praktiken bara gör oss sårbarare inför de kommande förändringarna.

Slå dig samman med andra i småsamhällen

Så dig samman med likasinnade som är beredda att skapa nya samhällsformer byggda på ekologisk och demokratisk grund. Försök inte utmana världen ensam! Det finns alltifrån studiecirklar och läsgrupper, meditationsgrupper och ekonomiska föreningar för lokal utveckling, till grupper som tar över gamla hus eller bygger helt nytt för att skapa ekobyar och hela ekosamhällen.

Utveckla ditt medvetande

Att engagera sig i något konstruktivt gör att man kommer ut panik och handlingsförlamning. Det ger energi och återskapar självförtroende och trygghet i livet. Det betyder inte att vi slipper fundera på eländet, men med en positivare grund att stå på så är vägen från rädslan till kärleken lättare. Vägen handlar inte bara om att bygga sig en ny yttre verklighet, man behöver se över den inre verkligheten lika mycket. Att ägna sig åt positivt tänkande innebär inte att man förtränger det som är svårt, det betyder att man ändrar attityd så att man kan klara av att hantera den nya verkligheten på bättre sätt.

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License