Min Historia

Tjugofem års jakt på sammanhang är över

Redan 1983 insåg jag att något inte stämde, men det dröjde till 2008 innan jag förstod vad det var. Efter en dålig start började symptom komma tidigt, och de blev bara fler och fler, tills jag inte orkade existera mer.

När jag var litet spädbarn trillade jag i golvet med huvudet före. Vissa i min närhet menar att det förklarar allt, men inte förrän 2006 blev det avgjort av psykologer att jag lider av PTSD med fobi efter den händelsen. Det förklarar en del, men långt ifrån allt…

Så här i backspegeln inser jag att kvicksilvret har funnits där från och till hela tiden, och trots miljöutbildningar och intresse för hälsa och alternativa terapier så lyckades "kvicksilver" och "förgiftning" vandra runt i min hjärna utan att hitta något att fästa vid. Ända tills för några veckor sedan när jag tog hela min lista av symptom som nu uppgick till ca 50 st, lade dem i en hög och skrev "= X" bredvid dem. Det tog inte så många dagar att hitta något som åtminstone till 75% ingick i "X". Kvicksilver…

När jag gick på gymnasiet fastade jag för första gången. Det var underbart. Jag hade inte ont i magen! Jag insåg att det inte är normalt att ha ständig magvärk med diarré som inträffar allt emellan 0-60 minuter efter att jag har intagit föda. Och inte ska det klia i näsan så att jag håller på att bli tokig av att jag äter ibland heller. Jag började föra bok över vad som hände när jag åt vad, men det fanns inget mönster i det. Skolläkaren hävdade bestämt att jag led av magkatarr eftersom jag gick en längre utbildning på gymnasiet (4-årig teknisk linje). Han var så säker på sin sak att han inte orkade undersöka saken närmare.

Några år senare fick jag nog igen och kontaktade vårdcentralen. Jag kände mig ovanligt hängig och hade även en begränsad utmattningsepisod. Plötsligt var det vissa delar av livet som bara inte funkade längre. Jag drog mig tillbaka och satsade på jobbet och på att överleva. Eftersom det var inne med fibrer då så led diagnosen "för lite fibrer". Inte heller nu gjordes någon undersökning. Jag började käka de trista och tråkiga fibrerna, men det blev snarare sämre så jag slutade när första paketet tog slut.

I ren irritation över saker och ting tog jag beslutet att jag måste bort ur min dåvarande situation. Jobbet sög, staden jag bodde i sög, det jag gjorde på fritiden gjorde mig inte mycket gladare. Jag bestämde mig för att börja plugga igen och flyttade till Umeå för att gå Miljö- och hälsoskyddslinjen. Det var ett bra val. Energin ökade, jag hade kul och såg framtiden an med tillförsikt, men våren 1994 orkade jag bara inte längre. Studierna kraschade, jag kände mig eländig och misslyckad och flyttade till Dalarna för att få lugn och ro.

I Dalarna träffade jag många intressanta människor och intresset för alternativa saker tog fart. Hälsa och ekologisk ekonomi passade jag på att lära mig så mycket om jag orkade medan jag var arbetslös i efterdyningarna av den stora krisen. Det gick bra i några år, men 1998 gick jag in i väggen med dunder och brak. En vän som jobbat som sjuksköterska fann mig hemma i tårar och körde mig till akuten. Sjukskriven en månad. Jag fattade ingenting - det är väl inget fel på mig? På kvällen var jag på besök hos en kompis ett par kvarter hemifrån och när jag närmade mig flerfamiljshuset där jag bodde insåg jag att jag inte visste vilken dörr jag skulle gå in i. Eftersom jag inte är riktigt normal tyckte jag det var en utmaning samtidigt som jag erkände att läkaren kanske hade gjort rätt ändå som sjukskrev mig. Jag lyckades lista ut vilken dörr jag skulle sätta nyckeln i, men det var pirrigt eftersom jag inte kände någon större affinitet till något av namnen nere i porten. Jag hittade rätt och så fort jag steg in i hallen kände jag igen mig.

Ett drygt halvår senare var jag i lite bättre form samtidigt som diverse instanser tyckte att det var oekonomiskt att jag skulle gå och dra utan sysselsättning. Eftersom jag ville plugga vidare bar nu flyttlasset av mot Värmland och universitetet i Karlstad. Det var givande, kul, utvecklande och inspirerande på många sätt. Jag var aktiv i föreningar, jobbade extra, pluggade extra och var i största allmänhet ett irritationsmoment för omgivningen. Så här i efterhand begriper jag inte att jag fixade det. På en C-kurs minns jag att jag i desperation åkte buss ner på stan för att komma bort en stund. Jag kunde inte läsa längre - bokstäverna saknade betydelse. Det var ingen som höjde på ögonbrynen när jag återigen kraschade på hösten 2003. Den till synes utlösande faktorn var min styvmors hastiga bortgång, men redan på sommaren hade jag känt mig tyngd, stressad och väldigt trött vilket gjort att jag rensat ut en del i livet redan. Trots detta var jag som förlamad. Läkare och andra har tolkat detta som att jag inte iddes röra på mig och bara var lat, men jag blev förlamad och brukade inte kunna röra på mig på ett par timmar när episoderna kom. Och det gjorde de dagligen under de första månaderna. Jag sov också längre än vanligt. Minst 14-15 timmar per dygn behövde jag. Diagnosen blev "akut stressreaktion", följt av "depression". Jag erbjöds anti-depressiva och visades på dörren. Inte förrän min pensionerade moder ingrep och väsande talade om för min läkare vad hon tyckte om honom fick jag lite mer hjälp. En kurator.

Tack och lov hade jag en timanställning som projektledare under den här perioden. Projektledare låter bra, men titeln var pompösare än innehållet. Jobbarkompisarna var dock det som höll mig uppe och räddade mig under den här tiden. Jag bodde ca 300 meter från jobbet, affären låg ytterligare 200 meter bort och sen var det 500 meter hem. Det var den triangeln jag rörde mig inom i flera månader. Ibland dök jag upp på min arbetsplats, satte igång datorn och började gråta. Då sa de andra att det var fika och hällde i mig lite kaffe och sa till mig att gå hem och sova igen. På något magiskt sätt fick jag ihop mina 25%, men jag gjorde inget annat än sov och jobbade, och det gjorde jag precis när som helst på dygnet då jag råkade ha lite ork över.

Projektet gled över i ett annat som passade mig sämre. Arbetstiden gick upp också. Först till 50%. Det gick med nöd och näppe. Efter två månader blev jag erbjuden 75% och tog det, väl medveten om att det var för mycket. 65% hade kanske gått. Ytterligare två månader senare var det kört igen och sen dess har jag varit heltidssjukskriven. Det senaste försöket att arbetspröva, i våras, resulterade i hälften av 25%, för lite för att komma ifråga för rehabprogram. Och eftersom jag inte blir mycket bättre fast ingen kan hitta något fel så kallas jag numera hypokondriker och min läkare vill överföra mitt fall till psykiatriska kliniken. Trots att jag träffat tre psykologer, en herr överläkare psykiater och en företagsläkare som alla sagt "det är absolut något som är fel, men inte är det depression inte", så kvarstår min diagnos - depression.

Efter att jag insett att kvicksilverförgiftning skulle skapa mönster i det kaos av symptom jag dras med tänkte jag efter när jag varit till tandläkare. Det stämmer också överens med mina hälsosvängningar. Ett tag efter tandläkarbesök där det borrats i amalgam så har jag blivit rejält hängig och allt tröttare, för att efter en tid helt ha tappat kraften. Men enligt min läkare så finns det inga bevis för att amalgam är farligt och min handläggare försäkrade mig att amalgam är borttaget ur listan över saker man kan bli sjuk av. Och det var ju bra… Så då är jag rent politiskt helt frisk, men kan politiska beslut inverka på enskilda människors hälsa? Jag tror ju inte det, men flera i ledande positioner verkar tro att det hänger ihop på det viset.

I brist på annat sätt att få utlopp för min ilska, indignation, irritation och vilja att slå på något eller någon, så startade jag den här hemsidan. Det minskar det interna trycket i alla fall. Hoppas den kan komma till användning för någon annan i behov av stöd och inspiration.

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License